Lovisas borderlineblogg borderline blogg

Efter endast en dags VFU på psykiatrin så inser jag hur mycket jag har växt och hur mycket starkare och friskare jag blivit. Från att ha varit helt utan hopp och inlagt inom slutenvården, till det livet jag lever nu. Helt otroligt!

Jag vet att alla symptom alltid kommer finnas med mig och jag kommer ha ett visst tankesätt. Min medfödda känslighet/mottaglighet kan jag heller inte ändra på.  MEN jag vet även att jag kommer fortsätta att bli bättre.

Både höga berg och djupa dalar kommer förekomma men jag klarar allt.

Ikväll är jag delad. Kan bero på ny kursstart som medför en liten bit av panik. Handlar om att inte riktigt ha grepp om vad som väntar.

MEN:

Jag är duktig för att jag har klarat alla tentor och metodexaminationer.

Jag är stolt över att jag tagit bättre kontroll av mitt liv.

Jag är allmänt skitbra och jävligt smart.

Jag är tacksam över att jag lever med världens finaste kille.

Jag har världens bästa familj.

Nu ska jag och min vän Anna och jag gå ut med vov och rensa tankarna. Det är skönt att ha en sådan nära vän som lika gärna kunde vara ens syster.

Gammal bild på mig och bästa vännen

I och med att jag verkar må bättre och har ett mer stabilt liv än förr så vill jag förändra bloggen eller starta en till blogg. Det lutar att skapa en till blogg .. Hänger ni med? Denna blogg kommer såklart vara kvar och jag kommer skriva i den när jag har det svårt. Just nu saknar jag att skriva varje dag.

Sedan jag träffade min älskade Fred har livet runnit på lättare. Världen öppnade sig på ett helt annat vis än förr.

Under året har det kommit kommentarer om att ”jag är min sjukdom” sett ifrån mig. Jag vill säga att jag har vuxit. När jag var 18 var allt nytt kring denna diagnos kallad Borderline och jag vill lära mig allt om den och hur jag kunde bli bättre. Idag är det annorlunda. Jag tänker inte alls lika mycket på diagnosen.

Att jag väljer att kalla bloggen ”Lovisas Borderlineblogg” är för att när jag får mina ängsliga ”borderline/ångest-ryck” vill jag ha ett ställe att skriva ner mina känslor. Jag skriver klart sällan om vad jag åt till kvällsmat eller vem som ringde mig senast och sa vad. Om jag hade blandat in allt det andra i mitt liv, hade detta inte varit en ”borderlineblogg” utan enbart en ”Lovisa-blogg”. Men som sagt så känner jag inget vidare nöje i att beskriva vad som jag shoppade igår eller vad jag och mina kompisar gjorde i morse, utan jag väljer att skriva i denna blogg när jag känner att skriva av mig kring det jobbiga. Jag vet att allt blir väldigt vinklat på det negativa.

Det jag vill säga är att jag har MYCKET positivt i mitt liv, men som jag inte alltid delger här.

Tack. Hoppas ni förstår mitt inlägg!

Ps. Vem vet.. i framtiden kankse en ”Lovisa-blogg” blir till.

Kvällen har växlat mellan skakande ångest och skrattanfall. Vad är det som sker? Tabletterna biter inte.

Just nu gör det ont i mig. Jag vill spy upp min vånda.

Jag är så rädd för något jag inte vet vad. Ibland känner jag mig så stark, självsäker och så stolt medans helt tvärt blir jag ängslig och osäker på mig själv. Jag antar att detta är en del av detta. Jag dränker mig gärna i drömmar och fantasier.

Nu står jag på ruta ett. Helt jävla still. Förflyttningshjälp, någon?!

Osäkerheten: Kommer jag klara livet?

Jag har en väldigt fin vän. En vän som var nära att lämna oss härom natten. Jag är fortfarande i chock.

Älskade lilla vän. Jag vill att du ska veta att du är värd! Trots all ondska livet kan ge. Jag förstår dig så väl, samtidigt som jag inte gör det. Du äro för fin för att lämna detta vi kallar liv.

Älskade vän. Jag finns här närsomhelst, varsomhelst – för alltid.

Julen har varit underbar! God mat, fin släkt, julklappar och allt där som hör till!

Vi har varit borta under en vecka hos familjen men nu är vi på hemmaplan igen.

Måendestatus: Jag mår mer och mer bra. Fast på senaste har jag blivit förvirrad och nedstämd. Har mycket tankar om nuet och framtiden. Just idag är det ohyggligt. Jag tror det är PMS.

Hej på er nya och gamla läsare!

Har inte blivit mycket skrivande här på länge. Det beror dels på (som vanligt) att studierna tar tid!  Och som ni vet vill jag inte skriva något "bara för att"..

I morgon är sista tentan för denna termin! Det betyder att jag har hälften kvar till färdig sjuksköterska och ett steg närmare barnmorskeyrket!

Dagens positiva:

*Jag är stolt över mig själv att jag pluggar och är duktig i skolan(jag kommer bli en jättebra syrra och barnmorska!).

*Jag ser en hel del framsteg jag gjort med mina hjärnspöken.

*Jag tycker om de endorfinkickar jag få när jag tränar!

Nu släpper jag allt. Jag orkar inte mer. Våning -1, here I come.

Vad händer? Vem fan är jag?!

Den där hissen är totalt ur funktion och åker upp och ner utan att någonsin släppa ur mig.

Jag hänger fan inte med längre! Ska jag vara lycklig eller ska jag vara ledsen? Finns det inget mitt i mellan?

Skratt, gråt, skratt, gråt…

De senaste veckorna har jag mått bra (vilket jag är otroligt tacksam för) tills nu.

Det goda har sållat bort en del vånda, skänkt mig livslust, kärlek och tillgivelse.

Det goda blir alltid besegrad i kampen mot det onda.

Som när hissen från femte våningen går ur funktion och faller rakt ner till bottenplan. PANG!

Giv mig lyckan igen. Gallra bort stressen!

Trots att vi ligger sjuka så mår jag bra. Igår kom de första snöflingorna och att se sina älskade vinterhundar nosa på de nedfallande flingorna gör mig lycklig.

Tentorna gick ypperligt bra känner jag så det är skönt! Det känns ovant att inte ha något att plugga på denna vecka men det är gott!

Jag och älskling har byggt luftslott de senaste dagarna, underbart!

I helgen har det varit familjemys på hög nivå. I fredags satt jag, bror, Fred och hundarna och glodde Idol och igår var vi bjudna till Fredriks syster med familj och även svärföräldrarna var där. Det blev jättegod mat med vin, vatten och cider till.

Halloweenhundar <3

Har även hunnit klämma in en hel del plugg! Imorgon är det tenta i ”Sjukdomslära med specifik farmakologi” och ”Allmän farmakologi”. Hoppas på mig!

Hur är måendestatusen? Jo bra! Trots extrem nervositet för imorgon. Ni förstår att jag/vi sitter och drömmer om något jättefint som får mig att kämpa ännu mer att bli ännu kryare. Måste fan klämma in att jag känner mig dyngstark idag och att jag utvecklats otroligt de senaste åren!

Ikväll blir det tv-mys framför ”Vem kan slå Filip & Fredrik?”

Älskade vän. Du betyder så mycket för mig. Idag har mina tankar varit hos dig.

Kram på dig Carro.

Jag tänker avsluta denna bloggdag med två jättefina kommentarer som jag fått nu på eftermiddagen!

Hannah om Svar på tal x2 + vissa förtydliganden:

Jag håller precis med dej Lovisa! Pluggar själv till ssk (går 5:e terminen) och har borderline, bipolär sjukdom och osjälvständig personlighetsstörning. Vad jag har förstått är jag trots detta en ganska bra vårdare och kan ibland även se mina patienter djupare än andra eftersom jag hur exempelvis ångest känns. Jag ser snarare min sjukdom som en tillgång och inte som ett hinder. Håller även med i att man mår bra av att vårda andra, då känner man ju att man verkligen tillför något och att hjälpa andra gör även att man känner sig viktig i världen... Fortsätt kämpa säger jag bara!

Mr. K om Svar på tal x2 + vissa förtydliganden:

Jag följer inte den här bloggen regelbundet och inte så många andra heller egentligen, men jag tittar in då och då. Vill bara säga att jag tycker att det är väldigt modigt och starkt av dig att vara så öppen som du är! Skulle fler vara öppna med sina psykiska problem skulle nog förståelsen för dem öka i samhället.

Jag tycker inte att det är konstigt överhuvudtaget att du skriver om din sjukdom med tanke på att det är något av stor betydelse i ditt liv - dessutom tycker jag verkligen att de skeptiker som läser bloggen borde fråga sig vad som är värst - att skriva helt intetsägande inlägg om vilka flingor man åt till frukost eller vilka kläder man köpt eller att skriva om saker som kan hjälpa dem som läser bloggen.

Sen hoppas och tror jag att du funderar kring vad öppenheten innebär och över priset du får betala för den. Kommentarerna till inlägget visar att det finns så många osäkra och kalla människor som använder det du skrivit till att vända det mot dig och jag hoppas, som sagt, att du är medveten om att du lämnar ut delar av ditt liv till människor som du antagligen aldrig skulle berättat vissa saker för om du träffat dem i "verkliga" livet.

Förstår att du säkert har tänkt över detta både en och två gånger, men ville ändå ha det sagt. Och slutligen - tror att du blir en fantastisk sjuksköterska (trots att jag inte känner dig så väl) och tycker att du är sjukt stark och modig! GO GIRL! :D

Alla positiva kommentarer väger så mycket mer upp än de negativa för mig! Detta gör mig rörd. Tack K och Hannah och alla er andra godingar som tror på mig!

Anonym skrev:

Men snälla.. har läst igenom din blogg en heldel å jag är så less på sånt här."Lovisas borderlineblogg" SNÄLLA?!
Borderline är en diagnos, inte den du är. man ÄR inte sin sjukdom, och jag tvivlar ganska hårt på att du har det. Du verkar behöva hävda dig som fan hur sjuk du är å skriva hela tiden att du har boorderliiine å ditt å datt. Skärp dig, låtsas inte va värre än du är.
vafan lix? orka hävda sig hela tiden.. JAG E SJUK JAG E SJUK JAG E SJUUUUUUUUUK, SÄG ATT JAG E STARK SOM LEVER, TYCKS SYND OM MIIIG!! WUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄH!

snälla-.-'
Gör oss alla en tjänst å hitta nån annan wannabe.. fritzl-wannabe perhaps.. så kan du bli inlåst i hans källare som en äcklig flaska vin.. DÅ är det möjligtvis synd om dig. Nu e det bara patetiskt

Du påstår att du inte kan klättra uppför plastväggar? Hur kom du då upp ur aborthinken?

Svar:

Först och främst.. stör du dig och är less på det jag skriver behöver du inte klicka dig in på sidan överhuvudtaget. Eller så är det så att du måste ha något att störa dig på och i sådant fall varsågod och läs.

Visst är borderline en diagnos, en så kallad personlighetsstöring. Det är alltså min personlighet som är drabbad. Så om jag är min sjukdom eller inte kan tolkas på olika sätt.

Om jag behöver hävda mig? Inte direkt. Som jag sagt förut så är bloggen ett gott sätt för mig att ventilera mina tankar och känslor. Som jag även skrivit så finns det mycket omkring mig som är glatt men jag skriver inte om det så ofta då jag inte behöver ventilera det utan skriver det mest för glad informations skull.

Ingen behöver säga att jag är stark, jag vet redan att jag är stark.

Jag förstår inte ens att du vågar säga att du inte tror jag har Borderline.. Eller i och för sig så är det väl inte så svårt när man väljer att vara anonym.

Till sist. Varför vara anonym och varför påstå att du talar för alla andra?

Ps. Ni medmänniskor och kära vänner behöver inte vara oroliga för att sådana här kommentarer tar mig hårt. Det är alltid intressant och skrämmande att se hur folk tycker och tänker.

EDIT:

Anonym skrev sedan:

Om dunu är så stark varför måste du då skriva ett helt inlägg om en kommentar?
Är det för att folk ska gulla med dig å säga att den kommentaren var bara korkad å hemsk å du är stark å är visst jättesjuk..För det är en SÅ BRA GREJ Å VA!!!11ettettett
Om du nu inte tar åt dig, och om du nu är så stark och ett så duktigt litet psykfall som du tycks anse dig vara så skulle du inte ens brytt dig om kommentaren. Som det stod i kommentaren: Du har verkligen ett behov av att hävda dig själv, och det är faktiskt jävligt patetiskt. Det e en sak å va en fjant som måste hävda sig på så sätt att man måste känna sig bättre än andra- det är inte bra det heller. Men att behöva få alla å tro att man är sjuk? Det är ju bara fel.. det är ju bara.. uppmärksamhetshora helt enkelt.

Svar:

Jag lyfter gärna kommentarer som jag tycker av ett eller vissa skäl bör uppmärksammas, faktorer som jag även nämnde i föregående svar. I ditt fall är det även så att du skriver anonymt och kan därmed inte svara dig personligen.

Sedan detta med uppmärksamheten. Genom att använda sig av en personlig blogg faller väl uppmärksamhetsfaktorn ganska självklart på plats? I min blogg uppmärksammas jag, i X blogg uppmärksammas X. Majoriteten av alla bloggar handlar om författaren själv.

EDIT:

Jag väljer att förtydliga tre saker angående nyinkommande kommentarer.

*Jag överdoserar INTE benso. Jag håller mig till läkarens ordination som är just att ta en extra tablett per dag vid behov.

*Jag skriver i vissa fall "Lovisa - the borderline chic" just för att väcka ett intresse och kom-i-håg till den jag kommenterar till.

*Jag har gått i KBT ca 4 år utan framgång. Jag har då valt att avsluta just KBT och inväntar svar från annan terapiform.

Det blev en väldig turbulens kring detta inlägget. Jag väljer nu att inte svara mer på de kommentarer jag fått angående detta inlägg och låsa inlägget. Vill inte starta någon debatt OM min blogg bloggen I min blogg. Ni får se det som jag lägger mig om det känns bättre för er.

Jag forsätter skriva det jag vill och folk får forsätta att störa sig fritt eller tycka om det jag skriver.

Nu ska jag ägna mig åt studierna. Tack.

Ps. Jag förstår inte hur någon vågar utrycka sig angående om jag passar som sjuksyrra eller inte. Har jobbat i vården och har bara fått god kritik från arbetsgivare, medarbetare och patienter/brukare. Kankse just för att jag förstår hur det kan vara att må piss? Alla värmade ord från de brukarna jag vårdat står så mycket mer i status för mig än påståenden från okänd.