Lovisas borderlineblogg borderline blogg

Internet har kommit alldeles i skymundan. Bra och dåligt kan man tycka..

2012 invigdes i Sälenstugan. Massa trevlig skidåkning med la familia. Fy skam var inte heller att jag och Fred färdades i vår nyinköpta fina SAAB 9-3 kombi.

Jag mår faktiskt bra (svårt att våga skriva/säga det). Klart jag har mina duster och det bearbetar jag via den återupptagna KBTn med min superbra psykolog.

Uh, jag skulle vilja få en uppfräschning av bloggen som stämmer mer in på nuet.

Detta året blir ett längtans år.

Ibland tar det emot. Att vakna utan att skaka, ha huvudvärk och skaka tillhör tyvärr ovanligheterna. Jag har hamnat i ett svart djupt hål. Någon eller något har stängt mig nere i den djupaste av brunnar och skjutit över brunnslocket.

Vart är jag? Vem är jag? Varför duger jag inte? Hur kan jag bli bra?

Jag vill inte vara ensam. Jag vill inte lida.

Hjälp mig putta undan den där förbannade barriären och släpp in ljuset. För jag vet att ljuset finns, jag har sett det.

På en söndag för 23 år sen föddes en underbar liten jänta, nämligen jag!

Grattis till mig!

Förra torsdagen åkte vi upp till Sälenstugan och stannade där tills måndagen. Dagarna har fyllts av långa vandringar på fjällen, goda middagar och allmänt mys. En liten semester som vi båda behövde.

Vi har så fint jag och min andre hälft. Jag inser mer och mer för varje dag vad han betyder för mig.

Eddie njuter i friheten

Pelle är en stolt vovve

Eddie och jag tar en paus på 6-timmarsvandringen

Behöver jag säga att vi älskar fjället?

Hur mår jag annars? Väldigt uppochner! Jag tror det är en massa hormoner som spökar.. jag grinar och skrattar om vartannat och det är påfrestande. Lite stabilitet är önskvärt.

Idag fyller min byggnadsingenjör 23 år, hihi! Grattis älskling! Ikväll ska firas!

Lördagen den 4 juni var det dags för klassmiddag på Elite stadshotell.

Jag och några andra klasskamrater hade varit på fördrink hemma hos Camilla innan vi skulle börja festen. Det var trerättersmiddag. Alla var superfina och vi började nog inse mer vad som stod framför oss – vår sjuksköterskelegitimation.

Ett av sex bort

Jag, Cecilia och Mathilda.

Det var en jättetrevlig afton med mina fina klasskompisar.

Jag blir bara mer och mer förvirrad. Hur är det jag vill ha mitt liv? Hur skulle jag kunna uppnå det eller det? Vissa drömmar är just bara drömmar som inte går att uppfylla.

Hur vet man vilka val som är bra? Jag är rädd att jag är en fegis som inte tillåter mig våga satsa. Säkerheten framför allt.

Ibland känner jag mig 10 år äldre än mina jämngamla vänner och ibland 10 år yngre.

Hur kan man vara så fruktasvärt velig? Jag tror jag letar efter någon sorts perfektionism i mitt liv som jag egentligen vet inte finns i någons liv.

Tröttsamt!

Nu är sista VFU-perioden igång. Sluttentan är klarad - såklart! Hihi. Nu återstår ett seminarium och praktisk slutexamination. Sen är jag klar!

Psykiskt har det varit väldigt uppochner. Vissa saker är djävulusiskt jobbiga. Det finns tankar som tar upp all min tid. Jag vill bli av med dem samtidigt som jag inte vågar släppa dem. Detta med att se sig själv är svårt. Känns konstigt att jag varit i min kropp i mer än 22 år men ändå inte helt känner mig själv. Det kanske inte någon gör, men jag vill..

För övrigt är jag hemma och är sjuk. Riktigt tråkigt. Jobbigt är att jag inte får träna när jag är krasslig. Det spritter i mig och jag får inte min dos av endorfiner som jag så gärna vill ha. Jag hoppas jag blir frisk nu snart så det blir Stockholmshäng nästa vecka.

Jag vill bara att allt ska bli bra!

Igår gjorde jag sista tentan på min sjuksköterskeutbildning. Det är helt otroligt, kan inte begripa det! Om 55 dagar är jag sjuksyster.

I helgen slappnar jag av efter en lång period av oro och plugg inför den nationella tentan. Skönt.

Jag vill börja leva mer. Efter skoldagarna har man alltid haft fullt upp med studierna och inte riktigt fått vara fri. Nu jädrar vill jag att det ska hända saker. Detta liv ska bli bra och jag vill göra så mycket med det som möjligt.

Drömmar kan vara jobbiga. De kan vara omöjliga, men även möjliga. Ibland kan det vara svårt att veta vart gränsen går mellan overklighet och verklighet.  Man önskar sig kanske för mycket och man blir besviken.

Vita non est vivere sed valere vita est - Att leva är mer än att bara hålla sig vid liv

Så kommer den där välkända vågen av osäkerhet och sköljer över mig. På en sekund kan hjärnan ställa om sig och man börjar tvivla på allt. Vem är jag? Är jag tillräckligt bra? Funkar detta? Skulle det kunna vara bättre? Tänk om det var si, eller så. Kan jag göra något åt det?

Jag började för 3 veckor sedan med antidepressiva igen. Det var ett bra val jag gjorde. Det känns lite lättare. Trots detta så kommer dessa böljor, kanske dock inte lika ofta. När allt blir kaos i hjärnan skulle jag vilja ha någon att prata med och reda ut allt trassel, men det finns ingen jag kan prata med. Eller så finns det nog det men jag sluter mig själv när jag väl ska öppna munnen.

Jag saknar min bästa vän Anna B

Onsdag till söndag förrförra veckan åkte vi upp till Sälen. Det var så skönt att få en mini-semester och vila upp sinnet. Jag har försökt leva på det där vinterlugnet en tid nu.

Jag älskar verkligen att vara i stugan där uppe, jag finner sådan harmoni. Flera heldagar i backen med familj och vänner, för att sedan komma hem och basta och äta något gott för att sedan lägga sig och läsa i en bok som inte är skolrelaterad är så gött.

Idag började VFUn för denna termin. Jag skall vara på infektion i sex veckor framåt. Det ska även göras skoluppgifter till det och pluggas inför sluttentan som är om en månad. Det är mycket nu! Jag försöker göra listor över saker som skall göras för dagen för att inte känna mig allt för stressad.

Nu ska jag återgå till plugget igen, men nu fick ni en liten uppdatering om vad som sker i alla fall.

I morse vaknade jag med hjärtrusningar och okontrollerbara skakningar. Armar, ben och själ kändes ostabila. Trots hindret lyckades jag stappla mig upp och ta hjälp av inredningen för att ta mig till badrummet och göra mig i ordning för dagen.

Jag fick en kram av Fred som säger att han kan stanna hemma från skolan för min skull. ALDRIG i mitt liv att du ska! Ångesten ska inte behöva drabba någon annan än mig. Helst inte mig heller.

De fysiska skakningarna gick över och jag åkte till skolan. Nu sitter jag ”enbart” kvar med de psykiska. Mycket personliga, jobbiga ting som tynger mitt inre. Fan..

Jag är mycket glad! I torsdags fick jag reda på att jag har fått jobb som sjuksköterska på MAVA på Centralsjukhuset i Karlstad i sommar!

MAVA är en medicinsk akutvårdsavdelning. Våra patienter kommer nästan uteslutande från akutmottagningen och har många olika sjukdomar. Som internmedicinsk akutvårdsavdelning arbetar vi med många olika diagnoser, från intoxer, akut coronart syndrom till cerebrala katastrofer. På avdelningen har vi ett högt tempo med korta vårdtider och många kontakter med andra enheter. MAVA tar emot tre gånger så många patienter som en vanlig medicinavdelning. Vi har 20 vårdplatser och varje dag lämnar 8-10 patienter avdelningen.

Behöver jag säga att jag är stolt och tycker jag är skitbra som fixat detta!? Jag ser fram emot detta jättemycket, även fast det känns jättepirrigt att komma ut i verkligheten och vara syster.

Så har snart den tredje veckan gått av sista terminen. Helt otroligt vad snabbt tiden går. Svårt att tänka sig att jag, den 10 juni i år, står i aulan legitimerad och tar emot min sjuksköterskebrosch.

Jag är stolt över mig själv. Att fixa en yrkesexamen som sjuksköterska samt filosofie kandidatexamen med huvudområdet omvårdnad är inte det lättaste. Särskilt inte när man haft det jobbigt i sig själv med ångest och liknande. Alla som känner mig vet att jag är en person som aldrig ger upp. Skola och utbildning är viktigt för mig. Jag visste så fort jag sökte utbildningen att det inte skulle vara något problem att slutföra den. Det finns inte på min världskarta att försaka något så betydelsefullt. Fan vad bra jag är.

Idag har jag fått leka sjuksköterska på katastrofplats. Mycket intressant och kul arbete att testa på. Akutsjukvård är spännande!

Annars rullar dagarna på med massvis av stress och plugg. Tentaångesten är total! Tre stycken tentor kommande vecka inom onkologi, geriatrik och infektionssjukdomar.

Nu tänker jag ärligt skriva om något som plågar mig. Trots att de flesta inte kommer att förstå och förmodligen höja på ögonbrynen.

Idag har jag lyckats göra något som jag sällan gör, då jag vet att jag mår såhär efteråt. Jag har tappat bort något.

Mitt hjärta skriker av sorg, misslyckandekänsla och separationsångest. När jag kom innanför dörren hemma insåg jag att jag har tappat bort min halsduk. Jag älskade den halsduken och nu är den borta.  Jag vill ha den tillbaka nu! Hur kunde jag glömma att se efter innan jag lyfte mig från stolen att allt var med!?

FAAAAN! Jag kämpar emot tårarna och får anstränga mig för att inte behöva ta en vid-behovs-tablett.

Så här är det att vara emotionell instabil.

Under några dagar nu på jullovet har jag gjort en liten tillbakablick på mitt liv. Jag har läst dagboksanteckningar och kollat foton från några år tillbaka. Det har dock inte blivit så många sidor lästa då skriften var, av dåvarande frustration, slarvigt skriven. Dessutom har ångestliknande känslor vallfärdats till mitt bröst under läsningen.

Hur har jag kunnat lida så men ändå överlevt?

Jag har suttit och sagt interjektioner högt för mig själv.  På ett vis har jag känt igen den tjejen så väl och på ett annat plan har det känts overkligt.

Foto från januari 2006

Jag känner stor häpnad och fascination kring min egna copingstrategi jag måste skapat under alla dessa år. Jag är extremt stolt över mig själv. Psyk var knappast aldrig något för mig..

Kanske, om några år, kommer jag kika tillbaka på just detta år och känna och tänka samma sak? Jag hoppas på en mycket positiv utveckling av mitt liv. Jag vill aldrig sjunka så långt ner på botten igen!

Den realist(pessimist?) jag är, vet jag att det aldrig kommer bli helt bra. Borderlinetänket kommer alltid finnas hos mig.

Just nu känner jag såhär: Hwhkjwdheio d eihf  fiejfifj jef ifiuå fiöou3fio3! Jekjde! Hjkfhefhjefhef kjf ef ”poriufio1efio3f 32öruo2i3rg u2r 3r2iguiuilruiuogr.  Rgiuorpropwriorurui fr fuorwporio !!!!!!!!!!!!!

Det ska alltid vara något! Varje gång jag ser fram emot något så vågar jag aldrig längta fullt ut  och försöka  inse att något spännande kommer hända. Varför? Jo, för att det nästan alltid skiter sig i vad det än är. Lovisa och turen är motpoler.

Ja, jag tycker synd om mig idag. Jag har all rätt i världen att göra det! Gång på gång uppstår svårigheter eller bakslag som jag inte kan rå för! Det handlar inte om min prestationsförmåga eller liknande.. utan bara om otur.

Visst, jag ska försöka tänka tvärtom. Tänk vad bra jag har det i den och den punkten eller det är inte alla som har dessa eller de där fördelarna i livet som mig.

Men.. Nu känner jag som jag känner och ibland måste jag få brista.

När jag är mitt uppe i en deppig sekvens som detta är, så har jag svårt att se att det ofta numera är rätt så ljust. Det känns som det alltid är såhär och det alltid kommer vara mörkt.

Jag kanske ska försöka våga hoppas tills nästa gång, trots att jag är rädd för besvikelse. Jag vet dock inte om det är värt det.

Ps. Fred brukar kalla mig tvättsvamp. Kankse ligger det något i det..

Nu har jag påbörjat min praktik på avdelning 10 på Centralsjukhuset här i Karlstad. Det är en neonatal-/barnintensivvårdsavdelning. Hit kommer förtidigt födda eller sjuka barn efter förlossningen. Barnen behöver vård eller extra observation. Vårdtiden kan variera från några timmar till flera månader.

Jag hoppas detta blir en lärorik och spännande period! Jag hade egentligen hoppats på att få placeringen på förlossningen men den turen hade jag inte med mig. Jag fick i alla fall mitt andrahandsalternativ..

Annars? Jo, livet rullar på med både upp- och nergångar.

Här hemma är vinterstudion på om dagarna och det är så mysigt att höra alla ”bipen”, koklockor och se våra duktiga idrottsmän och kvinnor. Att Jacob Hård är kommentator skadar inte heller. Att höra hans röst har följt med sedan barndomen. Nostalgi.

Jag är glad att jag är uppvuxen i en vinterälskande familj! Jag hoppas att det blir en fin vinter även denna säsong.

Vad händer och har hänt idag: Vi har varit och badat med svärmor och Freds systerbarn på badhuset i förmiddags.  Ikväll är vi hos svärföräldrarna. Mys.